Fredagen den 13:e november var jag på middag med några borgerligt likasinnade i centrala Stockholm. Det var en i alla avseenden trevlig tillställning. Gapskratten avlöste varandra och däremellan berördes seriösa ämnen som de romska tiggarna, ISIS-jihadister och public services partiskhet.
Det var också då en av de närvarande fällde kommentaren, ”Jag har ingenting emot muslimer, men jag är islamofob.” Detta var, som av en slump, strax innan Parisattackerna påbörjades kvart över nio på kvällen – för vår del mitt i den mongoliska woken och strax innan lycheesufflén.
Jag insåg att det låg en poäng i det. Att tycka illa om islam är inte att tycka illa om muslimer. Faktum är att många sekulära muslimer ogillar den radikala tolkning av islam som slagit rot runtom i världen på sistone. En av mina närmaste vänner från gymnasietiden, med rötterna i ett primärt muslimskt land, är den mest uttalade motståndaren till sharia och extremism jag känner. Så detta är alltså ett fall av ”don’t hate the player, hate the game”.
Förresten – varför heter det islamofobi? En fobi definieras utav Merriam-Webster såsom ”en överdriven, vanligtvis oförklarlig och ologisk rädsla”. Det är knappast en ogrundad rädsla att vara orolig för att fyra av tio muslimer i Danmark vill att lagstiftningen ska bygga på Koranen – eller att en tredjedel av muslimska studenter i Storbritannien för inte så länge sedan förhöll sig positiva till mord i religionens namn – samma land där antalet shariaäktenskap nu växer explosionsartat och en fjärdedel av muslimerna har viss sympati för Charlie Hebdo-dåden. Det är inte heller en fobi att förfasa sig över att Sverige – som jag nämnt tidigare – utgör en transitplats för ISIS-krigare som återvänder till Moder Svea för att få vård och bidrag och sen drar ned till Mellanöstern för att våldta kvinnor och avrätta krigsfångar igen.
Det finns liberala krafter som bör stödjas. Sekulära muslimer eller ateister med påbrå från muslimska länder. Tyvärr är det samma sorts personer den svenska vänstern älskar att stämpla som islamofober och rasister.
Så länge vi inte ser den jihadistiska elefanten i rummet så kommer dessa problem aldrig att lösas. Inte till det sekulära och frihetliga Europas fördel, i alla fall. Och det är det Europa som de flesta européer vill ha.
anachronos93 